Mio stod tyst och studerade mig medan jag klädde av mig för att hoppa in i duschen. Jag kunde nästan höra hur tankarna knakade i huvudet på honom.
- Mamma, sade han sakta.
- Ja, min älskling, svarade jag medan jag funderade över varför alla barn precis ALLTID, inledde ALLT de hade att säga med just "mamma"??? Det var ju mig veterligen inte direkt fullt utav en massa andra människor i vårt badrum, som skulle kunna tro att det var dem han talade med.
- Är det där ditt snygga bröst? sade han glatt och pekade på den oskändade persikan.
Jag skrattade till och log medan jag funderade över vad man skulle svara på den frågan. Lyckan blev dock kortvarigt, då nästa fråga hann komma ut innan jag hade hunnit svara på den första. Hans lilla hand kom farandes, sträcktes ut och han började glatt att klappa mig på det andra bröstet, följt utav ett leende och ett;
- Mamma?
- Jaaa, min älskling?
- Då är alltså detta det fula bröstet?
Jag bet ihop tänderna och utdelade det numera välnyttjade, naturliga leendet som han ofta hjälpte mig att träna på! Storleken har absolut ingen betydelse, mumlade jag för mig själv, fast vem faaan vill ha ett litet glas vin egentligen då om man får lov att fråga? Var man verkligen tvungen att svara på allt? "Vi gillar olika"? Kunde det funka som svar tro? Näää, jag tror bestämt att "Ska vi åka och köpa glass", var det vinnande svaret i ett sånt här läge!
- Eeeeh, fult skulle jag nog inte säga, svarade jag med en näsa i Pinnochio-klass. Jag skulle nog mer vilja säga att det är annorlunda jämfört med det andra.
- Mamma?
- Ja, min älskling?
- Det är ju inte jättefult, men ganska fult ändå! fortsatte Mio glatt. Det är inte lika buckligt längre!
Ett ljus gick upp för mig och jag tänkte att kanske var inte det där gamla arabiska ordspråket "En bra lögn kan gå från Bagdad till Konstantinopel, medan sanningen letar efter sina tofflor.", inte så dumt ändå! Kanske var det just därför min mamma alltid hade kastat sina tjocka, polska tofflor med plastklackar efter mig, då jag som barn hade stått och delat med mig utav mina visdomsord medan hon satt i telefonen!
- Mamma?
- Ja, Mio?
- Ska du ta grasso härifrån och stoppa i senon? frågade han nöjt vidare och klappade mig försiktigt på mitt högra kärlekshandtag.
- Man kan ta fett från olika ställen och stoppa in i bröstet, svarade jag trevligt.
-Mamma?
- Mio? Svarade jag en smula mindre glatt denna gång.
- Men det är väl ändå bra att ta det där för det går ju liksom ut där över byxan. Så ska det väl inte se ut? Det ska väl gå in där egentligen?
Detta var då jävligt märkligt, tänkte jag! Här hade man sprungit på BVC i tid och otid och varje gång man hade frågat om "han växte normalt", fått svaret att alla är vi olika, det finns inget normalt och Mio, han följer sin alldeles egna lilla kurva! MEN jag, inte faan fick jag följa min alldeles egna lilla kurva! Näää, jag såg inte ut som man skulle helt enkelt!
- Mio, svarade jag långsamt.
- Ja, mamma?
- Säg inte mamma en gång till är du snäll, svarade jag en smula irriterat.
- Men mamma, vad ska jag kalla dig för istället då? Ska jag säga Monica?
Kanske vore Italien inte ett så dumt land att flytta till ändå med tanke på att barnagan ännu inte hade hunnit bli förbjuden, tänkte jag för mig själv!
- Du min lilla älskling, du skulle behöva träna på en sak nu när du är så stor och ska börja i förskoleklass till hösten!
- Vad mamma? Svarade han lika nyfiket och glatt som vanligt.
- Jag förstår att detta låter väldigt konstigt för dig min lilla prins, men ibland så kan man bara tänka saker tyst för sig själv, utan att dela med sig till alla andra av vad man tänker.
- Varför mamma?
- För att i skolan får man inte prata rakt ut utan att räcka upp handen eller avbryta andra.
- Men mamma, du pratade ju inte nu? Eller menar du att jag ska räcka upp handen som barnen i din skola gör här hemma?
Någonstans kändes den där lögnaktiga frasen "Det finns inga dumma frågor", som alla lärare får lära sig att rapa upp, lite mer avlägsen än vanligt!
Jag drog ett djupt andetag, tog på mig tröjan, lyfte upp Mio och gav honom en hård kram.
- Kom nu min älskling, så åker vi och köper glass istället...
torsdag 21 april 2016
tisdag 23 februari 2016
Sili or silly?
- Jag skulle säga att din bröstoperation är ett totalt slöseri med mina skattepengar Monica! sade Christian allvarligt i telefonen. Om jag känner dig rätt skulle jag tippa på att du skaffar dig ett par små söta saker till bröst som är totalt menlösa! Tacka vet jag "Baywatch"! I´ll be ready, nanananana, nynnade han glatt. Där snackar vi tuttar! Ett par rejäla livbojar som kan agera flytväst åt dig i sommar när du är ute och åker båt! Jag ser bara möjligheter!
- Mmm, vi kan ju vara överens om att vi inte är överens i alla fall Christian, svarade jag skrattandes. Jag tycker inte att det är så fint med enorma bröst. Dessutom skall jag bära runt på dem själv också och det skulle se väldigt oproportionerligt ut med eftersom jag är förhållandevis smal för övrigt.
- Jo, där har du väl en poäng, svarade han. Inte ens ett par schyssta tuttar skulle hjälpa dig med din matchvikt på 48 kilo. Du är på tok för smal. Däremot är jag övertygad om att du inte behöver bära dem själv utan att Jonatan kan tänka sig att avlasta dig så att säga! Agera BH utifall att det skulle bli för tungt! Jag känner mig ändå lite kränkt måste jag säga! Här sitter jag i egenskap utav tuttexpert och du kan inte ens ta till dig utav mitt expertutlåtande. Du kan tänka dig att gå privat och lägga en massa pengar på konsultationer medan jag erbjuder dig konsultation helt gratis som du nekar!
- Jag är sjukt tacksam för alla tips vännen, men jag klarar mig fint med ett par "normala bröst". Min målsättning är att uppnå någon form utav symmetri, inget annat.
- Du förstår Monica att du kommer bara att se lite svullen ut om du ska göra några små söta saker, flikade Christian in. Killarna kommer att gå förbi dig på stranden på sommaren och tänka, "Jaha, hon har mens". Det vill du väl inte uppnå? Jag kan visa dig hur ett par schyssta lökar ska se ut!
- Väldigt snällt att du är så mån om mig, men jag vet faktiskt hur olika bröst kan se ut och jag tycker fortfarande att det ser patetiskt ut med tjejer som behöver en skottkärra att lägga brösten i, kombinerat med en getingmidja. Det jag vill uppnå är som sagt någon form utav symmetri, ja i den mån det nu är möjligt...
- Du vet inte alls hur fint det kan ut! Jag har några schyssta sidor jag kan visa dig så att du får lite bredare perspektiv! Vi kan ta en eftermiddag du och jag framför datorn, så ska du få se på grejer!
- Tack, men nej tack Christian! Jag kan länka dig lite schyssta sidor på hårtransplantationer istället! Jag har numera åtminstone fluffigare frisyr än vad du har! Om du tar lite hår från bröstet och flyttar upp på hjässan så kan du ju söka in till ett flyktingboende för ensamkommande flyktingbarn! Du fyller ju 39 år i år så åldern har du med dig! Det är ju en fördel! Man inser dessvärre att leg på systemet inte är så mycket utav en komplimang i dagens Sverige. Kanske är det vårt regniga och mörka väder som gör det lite svårt för svenskarna att avgöra åldern på folk!
- Jo, det skulle ju kunna förklara att Jonatan blev tillsammans med en tant, svarade Christian.
- Nja, det var rätt soligt på Filips fest faktiskt. Det var eventuellt ett par vodka-redbull som hade en viss inverkan på synen i så fall.
Jag fick ingen bra respons på hårtransplantationsförslaget, men, men jag sådde ju ett frö i alla fall! Jag insåg dessutom hur lyckligt lottad jag var med så omtänksamma vänner som Christian! Detta skulle nog bli alldeles lysande när det blev klart...
- Mmm, vi kan ju vara överens om att vi inte är överens i alla fall Christian, svarade jag skrattandes. Jag tycker inte att det är så fint med enorma bröst. Dessutom skall jag bära runt på dem själv också och det skulle se väldigt oproportionerligt ut med eftersom jag är förhållandevis smal för övrigt.
- Jo, där har du väl en poäng, svarade han. Inte ens ett par schyssta tuttar skulle hjälpa dig med din matchvikt på 48 kilo. Du är på tok för smal. Däremot är jag övertygad om att du inte behöver bära dem själv utan att Jonatan kan tänka sig att avlasta dig så att säga! Agera BH utifall att det skulle bli för tungt! Jag känner mig ändå lite kränkt måste jag säga! Här sitter jag i egenskap utav tuttexpert och du kan inte ens ta till dig utav mitt expertutlåtande. Du kan tänka dig att gå privat och lägga en massa pengar på konsultationer medan jag erbjuder dig konsultation helt gratis som du nekar!
- Jag är sjukt tacksam för alla tips vännen, men jag klarar mig fint med ett par "normala bröst". Min målsättning är att uppnå någon form utav symmetri, inget annat.
- Du förstår Monica att du kommer bara att se lite svullen ut om du ska göra några små söta saker, flikade Christian in. Killarna kommer att gå förbi dig på stranden på sommaren och tänka, "Jaha, hon har mens". Det vill du väl inte uppnå? Jag kan visa dig hur ett par schyssta lökar ska se ut!
- Väldigt snällt att du är så mån om mig, men jag vet faktiskt hur olika bröst kan se ut och jag tycker fortfarande att det ser patetiskt ut med tjejer som behöver en skottkärra att lägga brösten i, kombinerat med en getingmidja. Det jag vill uppnå är som sagt någon form utav symmetri, ja i den mån det nu är möjligt...
- Tack, men nej tack Christian! Jag kan länka dig lite schyssta sidor på hårtransplantationer istället! Jag har numera åtminstone fluffigare frisyr än vad du har! Om du tar lite hår från bröstet och flyttar upp på hjässan så kan du ju söka in till ett flyktingboende för ensamkommande flyktingbarn! Du fyller ju 39 år i år så åldern har du med dig! Det är ju en fördel! Man inser dessvärre att leg på systemet inte är så mycket utav en komplimang i dagens Sverige. Kanske är det vårt regniga och mörka väder som gör det lite svårt för svenskarna att avgöra åldern på folk!
- Jo, det skulle ju kunna förklara att Jonatan blev tillsammans med en tant, svarade Christian.
- Nja, det var rätt soligt på Filips fest faktiskt. Det var eventuellt ett par vodka-redbull som hade en viss inverkan på synen i så fall.
Jag fick ingen bra respons på hårtransplantationsförslaget, men, men jag sådde ju ett frö i alla fall! Jag insåg dessutom hur lyckligt lottad jag var med så omtänksamma vänner som Christian! Detta skulle nog bli alldeles lysande när det blev klart...
söndag 21 februari 2016
#Penisförkortningdennyatrenden
Efter att ha cirkulerat runt hela Sahlgrenska likt en stressad torsk med bilbarnstol i Rosenlund kring lunchtid, började jag inse att det var dött lopp. Det fanns helt enkelt inga parkeringar här! Detta försatte mig i ett prioriteringsläge då kaffe vs parkering blev ett enkelt val! Jag lyxade till det med en fulparkering på en på-/avlstningszon och en stor hämtkaffe på Dahls. I väntrummet satt en brokig skara med människor med alltifrån brännskador till fula ärr. Tjejen i kassan upplyste mig om att det fanns ett parkeringshus precis bakom byggnaden och att jag kunde flytta bilen dit eftersom kirurgen var sen. (Ändå skönt att få veta det nu efter att ha gått på strålning i 6 veckor förra året och tokletat parkering varje dag!) Sagt och gjort gav detta mig ändå möjligheten att spilla kaffe över hela mina byxor i bilen i vanlig ordning så att jag nu också luktade gott inför mitt besök!
En sjuksköterska kom och hämtade mig och jag fick gå med henne till ett undersökningsrum. Kirurgen Bengt kom strax efter och skakade hand och slog sig ned på en pall.
- Jaha Monica, sade han sakta. Du hade haft bröstcancer och kommit på remiss ifrån Varberg.
- Ja, det stämmer svarade jag.
- Har du läst på någonting om de olika alternativ som finns?
- Ja, det har jag. Det är väl fettransplantation som känns bäst. Jag tycker liksom inte att det är så snyggt med ett och ett halvt bröst. Känns lite mer trivsamt med 2 så att säga.
- Mmmm, hummade han lite dovt tillbaka. Kan du vara snäll och ta av dig på överkroppen?
Jag hissade ut persikorna och lät mig undersökas. Han tog fram 2 plastkoppar och konstaterade att den skändade persikan var ungefär 125ml mindre än den andra.
- När man har haft cancer så förväntas man att vara tacksam för att man lever, sade jag. Givetvis är jag det också, men det är inte så kul att ha det så här. Om en frisk person fixar brösten så värderar man inte det, men om man har en sjukdomshistoria så är man fåfängd, ytlig och girig.
- Nä, jag kan förstå att du inte trivs med det där, svarade Bengt förstående. Det finns ju lite olika alternativ, fortsatte han. Du skulle kunna fylla med fett, men man skulle också kunna tänka sig att ta bort 125ml på det andra bröstet för att uppnå symmetri.
En sjuksköterska kom och hämtade mig och jag fick gå med henne till ett undersökningsrum. Kirurgen Bengt kom strax efter och skakade hand och slog sig ned på en pall.
- Jaha Monica, sade han sakta. Du hade haft bröstcancer och kommit på remiss ifrån Varberg.
- Ja, det stämmer svarade jag.
- Har du läst på någonting om de olika alternativ som finns?
- Ja, det har jag. Det är väl fettransplantation som känns bäst. Jag tycker liksom inte att det är så snyggt med ett och ett halvt bröst. Känns lite mer trivsamt med 2 så att säga.
- Mmmm, hummade han lite dovt tillbaka. Kan du vara snäll och ta av dig på överkroppen?
Jag hissade ut persikorna och lät mig undersökas. Han tog fram 2 plastkoppar och konstaterade att den skändade persikan var ungefär 125ml mindre än den andra.
- När man har haft cancer så förväntas man att vara tacksam för att man lever, sade jag. Givetvis är jag det också, men det är inte så kul att ha det så här. Om en frisk person fixar brösten så värderar man inte det, men om man har en sjukdomshistoria så är man fåfängd, ytlig och girig.
- Nä, jag kan förstå att du inte trivs med det där, svarade Bengt förstående. Det finns ju lite olika alternativ, fortsatte han. Du skulle kunna fylla med fett, men man skulle också kunna tänka sig att ta bort 125ml på det andra bröstet för att uppnå symmetri.
Jag stirrade tyst på honom och undrade om det kanske ändå vore dags för honom själv att investera i ett par nya glasögon! Det var ju inte direkt så att jag låg i farozonen för att få några ryggproblem pga mina enorma meloner! Nä, jag har ju aldrig gillat att ha bröst alls egentligen. Hade varit skönt att bli av med dem helt faktiskt nu när jag hade chansen. De är ju ändå mest bara i vägen tänker jag! Undra om han själv hade funderat på en penisförkortning? Det borde ju ligga i tiden! Storleken spelar ju ingen som helst roll på varken bröst eller penis! Skönt om man tränar mycket att inte ha så mycket i vägen som hänger och dinglar och stör! Precis som ett par bröst menar jag! Huvudsaken verkar ju vara att man har basfunktionerna kvar. Att man kan kissa och amma och så! Det brukar ju vara därför man söker upp en plastikkirurg!
- Som du ser lider jag inte direkt utav ryggproblem som följd utav mina enorma behag. Därför känns det inte som ett intressant alternativ att ta bort det lilla jag har, svarade jag lugnt. Fett känns därför som det bästa alternativet. Det enda som oroar mig är att min mage kommer att se ut som ett dragspel efteråt och att jag förstör ännu mer utav min kropp istället.
- Näää, det brukar inte synas, svarade han lugnt. Man kan dessutom ta ifrån olika ställen på kroppen. Du får räkna med 3-4 operationer och man kan ju även ta ifrån rumpan och insidan låren. Allt fett stannar ju inte kvar så man räknar med att omkring 40% stannar kvar. Det är en operation som gör väldigt ont och du får räkna med att man måste vänta flera månader emellan varje ingrepp upp till 6 månader.
- Det är ju inte direkt någon Jennifer Lopez-rumpa som jag ligger inne med, svarade jag. Jag tänker att jag redan sitter rätt obekvämt, så det känns ju bättre att ta ifrån magen. Jag känner liksom inte riktigt att jag behöver det där överhänget över byxkanten på samma sätt som rumpan. Den fyller liksom ingen större funktion.
- Du skulle ju kunna gå upp lite i vikt också för att underlätta inför operationen, sade han allvarligt.
Det måste va en lång utbildning för att bli plastikkirurg tänkte jag för mig själv. Jag skulle hemskt gärna vilja bli fet som grädde på moset! Det ena alternativet toppade verkligen det andra! Ta bort halva det andra bröstet, reducera min enorma rumpa, skaffa tomma hamsterpåsar på insidan låren eller rent sonika bli fet! Nääää, det var sannerligen tuffa val detta.
- Det finns ju också ett alternativ till, fortsatte han. Man kan ju göra en så kallad diep-lambå då man tar muskler och vävnad ifrån ryggen och flyttar och bygger upp ett helt kroppseget bröst. Missförstå mig rätt men det är ju en väldigt rolig operation att utföra.
- Jag har sett ärren efter en sådan operation, svarade jag. Tanken på att se ut som om man har börjat brinna och någon har försökt att släcka mig med en brandyxa känns inte riktigt lika rolig faktiskt. Men implantat då? Är det ett alternativ?
- Man skulle kunna sätta ett implantat i det ena bröstet som är mindre, men det är stora risker. 50% får komplikationer av något slag.
- Nu tänker jag ju att jag vill ha implantat i båda i så fall, annars kommer jag ju att se ut som ett skämt!
- Jo, det går ju såklart, men det kommer inte att kännas så naturligt med implantat.
- Det känns inte så värst naturligt att se ut så här heller och jag vill att det ska bli så likt och snyggt som möjligt! Hur naturligt det ser ut eller känns bekommer mig inte. Jag har aldrig drömt om att skaffa silikonbröst, men i nuläget känns det som ett bättre alternativ. Vad för komplikationer handlar det om? Är inte majoriteten i 60-års åldern? Är det jämförbart med mig?
- Åldern spelar ingen större roll alls faktiskt även om du har rätt i att det finns få i din ålder. Du har blivit strålad vilket ökar risken för komplikationer avsevärt och man brukar inte rekommendera implantat då, utan hellre diep-metoden. Det värsta som kan hända är att implantaten stöts bort utav kroppen, att de flyttar sig så att du har dem på helt fel ställe eller att det gör ont. Sedan kan man givetvis också få infektioner osv. I ditt fall skulle en expanderprotes först behövas i ditt vänstra bröst för att huden behöver tänjas ut succesivt och därefter ytterligare en operation då man sätter in implantaten. Jag kan absolut göra en sådan operation om du så önskar, men det är helt på egen risk. Fördelen är ju att det går snabbt och är färre ingrepp.
Sjukt bra odds, mumlade jag för mig själv.
- Men bröstet har ju blivit mycket mjukare nu än det var efter strålningen och det syns ju knappt längre alls att jag har blivit strålad. Massage och så borde väl hjälpa? det sade i alla fall Kalle och spelar strålningen så stor roll? Är inte det viktiga hur det känns och ser ut?
- Nä, strålningseffekten kan man till fullo inte se än, så helst skulle du vänta ett år till innan du gör ingreppet. Vad gäller massagen så blir det ju i alla fall inte sämre utav massage!
Det där med massagen behövde Jonatan inte få ta del utav! Vi var rörande eniga om hur viktigt det var att jag fick daglig massage på persikorna, (Båda för säkerhetsskull, så att inte den andra kände sig utanför och ledsen).
- Det är ungefär 3-6 månaders väntetid oavsett vilket ingrepp vi väljer att göra. Det måste ha gått ett år efter avslutad strålning och därför får du ringa i september och då kan vi boka ett nytt besök och en operationstid. Jag förespråkar fettransplantationen, men det är helt upp till dig. Jag kan inte heller lova dig något innan jag har pratat med mina kollegor. Dessa ingrepp är dyra och många står på kö. Därför blir inte alla beviljade operation. Jag kommer dock att tala till din fördel och tror att mina kollegor kommer att bevilja dig operation. Jag vill dock belysa att man ännu inte kan garantera sidoeffekterna utav fettransplantation. Man tror inte att det skall påverka återfall, men man vet inte heller säkert. Man har inte sett någon ökning utav återfall.
- Jag förstår att det inte är nyttigt att operera sig, så det har jag inga problem med, svarade jag. Det finns ju inga garantier för någonting alls här i livet.
- Sedan vill jag upplysa om att fettet kan bilda knölar i brösten och att det kan försvåra kommande mammografiundersökningar. Man kan behöva göra cellprover om knölar uppstår för att utesluta att det är tumörer.
Oddsen kändes lysande verkligen! Varför kunde han inte bara sätta upp mig på kölistan istället så att jag sparade tid utan att behöva att vänta till september???
- Sätt mig på fettlistan då om det går, svarade jag. Varför kan du inte göra det direkt istället om dina kollegor samtycker istället för att jag skall behöva återkomma i september?
- Nä, vi jobbar inte så. Räkna med att du kan få din första operation i början av 2016 om allt går vägen. Men då hörs vi i september så kan du gå och fotografera dig här ute hos vår fotograf.
Jag tackade för mig och knatade iväg emot fotografen. Detta skulle bli precis som de där "modell för en dag-fotografierna", som "alla mina vänner" hade som profilbilder på FB! Kanske kunde man få lite smink på brösten, en spegel att lägga under och så lite fotoshop på det! Annars kanske man kunde sälja dem dyrt som de var till någon normal person ifrån "Fråga Olle". Det fanns ju folk som tände på allt ifrån rosa sockiplast till stympade kroppsdelar. Fotografen här satt ju inne på en hel förmögenhet! Nä, lite vin och tapas på detta för att fira att jag eventuellt skulle vara klar med mina bröst i slutet utav 2017! #livetpåenpinne...
Sjukt bra odds, mumlade jag för mig själv.
- Men bröstet har ju blivit mycket mjukare nu än det var efter strålningen och det syns ju knappt längre alls att jag har blivit strålad. Massage och så borde väl hjälpa? det sade i alla fall Kalle och spelar strålningen så stor roll? Är inte det viktiga hur det känns och ser ut?
- Nä, strålningseffekten kan man till fullo inte se än, så helst skulle du vänta ett år till innan du gör ingreppet. Vad gäller massagen så blir det ju i alla fall inte sämre utav massage!
Det där med massagen behövde Jonatan inte få ta del utav! Vi var rörande eniga om hur viktigt det var att jag fick daglig massage på persikorna, (Båda för säkerhetsskull, så att inte den andra kände sig utanför och ledsen).
- Det är ungefär 3-6 månaders väntetid oavsett vilket ingrepp vi väljer att göra. Det måste ha gått ett år efter avslutad strålning och därför får du ringa i september och då kan vi boka ett nytt besök och en operationstid. Jag förespråkar fettransplantationen, men det är helt upp till dig. Jag kan inte heller lova dig något innan jag har pratat med mina kollegor. Dessa ingrepp är dyra och många står på kö. Därför blir inte alla beviljade operation. Jag kommer dock att tala till din fördel och tror att mina kollegor kommer att bevilja dig operation. Jag vill dock belysa att man ännu inte kan garantera sidoeffekterna utav fettransplantation. Man tror inte att det skall påverka återfall, men man vet inte heller säkert. Man har inte sett någon ökning utav återfall.
- Jag förstår att det inte är nyttigt att operera sig, så det har jag inga problem med, svarade jag. Det finns ju inga garantier för någonting alls här i livet.
- Sedan vill jag upplysa om att fettet kan bilda knölar i brösten och att det kan försvåra kommande mammografiundersökningar. Man kan behöva göra cellprover om knölar uppstår för att utesluta att det är tumörer.
Oddsen kändes lysande verkligen! Varför kunde han inte bara sätta upp mig på kölistan istället så att jag sparade tid utan att behöva att vänta till september???
- Sätt mig på fettlistan då om det går, svarade jag. Varför kan du inte göra det direkt istället om dina kollegor samtycker istället för att jag skall behöva återkomma i september?
- Nä, vi jobbar inte så. Räkna med att du kan få din första operation i början av 2016 om allt går vägen. Men då hörs vi i september så kan du gå och fotografera dig här ute hos vår fotograf.
Jag tackade för mig och knatade iväg emot fotografen. Detta skulle bli precis som de där "modell för en dag-fotografierna", som "alla mina vänner" hade som profilbilder på FB! Kanske kunde man få lite smink på brösten, en spegel att lägga under och så lite fotoshop på det! Annars kanske man kunde sälja dem dyrt som de var till någon normal person ifrån "Fråga Olle". Det fanns ju folk som tände på allt ifrån rosa sockiplast till stympade kroppsdelar. Fotografen här satt ju inne på en hel förmögenhet! Nä, lite vin och tapas på detta för att fira att jag eventuellt skulle vara klar med mina bröst i slutet utav 2017! #livetpåenpinne...
tisdag 29 september 2015
Angelina Jolie - Få har tutor som vi...
- Jag vet vad du tänker på, sade Jonatan med ett leende följt utav en puss.
Mmm, det visste han och mitt ansiktsuttryck var troligen en smula bekymrat då han återigen hade kommit på mig.
- Du kommer inte att se ut som Tara Reeds, sade han och skattade.
- Jag är helt säker!
Näää, mumlade jag för mig själv, det kanske jag inte kommer att göra, men mina tuttar kommer definitivt inte att se ut som Angelina Jolies heller! Det var jag helt övertygad om! Kalle i all ära, men hennes kirurg hade nog haft en utgångspunkt som varit en aning bättre och eventuellt hade hon inte heller gått via landstinget. Fast det är klart man vet ju aldrig. Jag menar kolla bara på prinsessan Viktoria som så solidariskt valde att föda barn på ett offentligt sjukhus! Jag är helt säker på att hon blev behandlad precis som vem som helst då hon kom in till förlossningen! Måste ha varit ungefär som på min förlossning tänker jag!
- Idag Monica har vi förmånen att få ha fina Laura med oss som barnmorskepraktikant! Är det okey om hon också får känna lite på dig? Hade barnmorskan frågat snällt.
-Eeeeh, näeee det går faktiskt inte fint! Hade jag varit en lesbisk singelkvinna så kanske jag hade övervägt mitt svar, men nu var så icke fallet! Kanske skulle jag ha tipsat henne om Prinsessan Viktorias förlossning istället tänkte jag nu såhär i efterhand! Hon var säkert helt galet förtjust i praktikanter! Dessutom hade ju halva sjukhuset stängts ner då hon anlände så det hade ju varit en väldigt autentisk och givande praktiksituation!
- Tara Reeds var rejält överviktig när hon gjorde sin fettsugning, fortsatte Jonatan.
- Det är inte jämförbart med dig.
- Hade inte Paris Hiltons lilla hund "Tinky Bell" en ny rosa dräkt förra veckan också älskling? Frågade jag en aning ironiskt då jag älskade att driva med honom för att han överlag hade bättre koll än mig på det senaste skvallret i kändisvärlden.
Ett år hade nu snart gått sedan jag avslutat min strålbehandling och jag hade bestämt mig för att göra en fettransplantation. Kalle hade visst gjort ett schysst jobb precis som han hade utlovat, men för att åtminstone ha 2 lika stora persikor kändes fettransplantation som ett bra val. Wille och Linda hade genast glatt erbjudit sig att skänka mig lite fett, men dessvärre hade operationstekniken år 2015 inte riktigt kommit lika långt som i "Face of". Calle hade skickat en remiss till plastik på Sahlgrenska och jag hade därför i vanlig ordning läst allt man kunde komma över inför mitt besök. Återigen i egenskap utav blont geni hade jag börjat googla hej vilt för att finna "sanningen" samt "neutral information" på nätet! Den första bild jag då möttes av när jag googlade på fettsugning, var då givetvis Tara Reeds oerhört lyckade mage! Denna helt sjukt snygga kvinna hade till min fasa förvandlats till något som mer gick att likna vid min 85-år gamla mormor då hon fortfarande var vid livet. Redan som 5-åring hade jag konstaterande sagt till min mormor att hon var väldigt skrynklig både i ansiktet och på magen. Som tur var avskaffades barnagan i Sverige just det året som jag föddes och som den kloka ryska gamla kvinna hon var hade hon tagit seden dit hon kom! Låt mig säg att tanken på att få en getingmidja och en fotomodellsmage på samma gång som man fick ett par schyssta tuttar initialt hade känts väldigt lockande! Då bilden på mormor dök upp i bakhuvudet kändes dock tanken inte riktigt lika het! (Kände nu att jag var tvungen att tillägga att min mormor var väldigt snäll! Fin på insidan var hon också och hennes behag var minst sagt av den ryska sorten! Dessvärre fick jag endast 5 svarta skäggstrån på hakan av mitt ryska arv eller ja eventuellt bröstcancern också, men det vet jag ju inte än.)
Näää, kanske var det inte riktigt värt att förstöra precis hela kroppen för att förbättra en annan del, även om det kanske skulle skapa någon form utav symmetri i sig. Hur som hade jag min läkartid till plastik på måndag och då skulle jag få mer information.
För att piffa till tillvaron en smula bestämde jag mig för att göra ett såntdär intelligent test på FB då man fick veta vilken kändis som var ens riktiga look alike! Efter att ha svarat på 5 djupgående frågor stod svaret svart på vitt och det rådde nu längre inga tvivel på vem som var min tvillingsjäl! ANGELINA JOLIE satt nu inklippt tillsammans med en bild på mig med en undertext som utlovade hela 92% likhet! Det tidigare oklara kändes nu helt plötsligt klart som korvspad som min farmor skulle ha uttryckt det! Skratta du men jag menar helt ärligt nu alltså! Bortsett ifrån det bruna spikraka håret, ögonfärgen, de stora läpparna, min nedärvda polska näsa (återigen snuvad på tuttarna), hennes silikonbröst, de 5 svarta skäggstråna och de 10 extrakilona jag hade jämfört med henne, så var vi ju lika som bär!!! 😃 äntligen hade jag hittat ett test som verkligen stämde! Då Angelina var Jonatans absoluta favoritskådis, (främst pga hennes skådespelartalanger då förstås! Han hade tom börjat att se på tomb raider 3 ggr utan att se klart den då den är så bra!), var det nu glasklart att han blivit kär i just mig! Stolt visade jag upp min iPhone med det uppenbara bildbeviset för Jonatan och pussade honom godnatt med ett leende på läpparna! Nu var det jag och Angelina mot världen och jag skulle sova sjukt gott inatt...
Mmm, det visste han och mitt ansiktsuttryck var troligen en smula bekymrat då han återigen hade kommit på mig.
- Du kommer inte att se ut som Tara Reeds, sade han och skattade.
- Jag är helt säker!
Näää, mumlade jag för mig själv, det kanske jag inte kommer att göra, men mina tuttar kommer definitivt inte att se ut som Angelina Jolies heller! Det var jag helt övertygad om! Kalle i all ära, men hennes kirurg hade nog haft en utgångspunkt som varit en aning bättre och eventuellt hade hon inte heller gått via landstinget. Fast det är klart man vet ju aldrig. Jag menar kolla bara på prinsessan Viktoria som så solidariskt valde att föda barn på ett offentligt sjukhus! Jag är helt säker på att hon blev behandlad precis som vem som helst då hon kom in till förlossningen! Måste ha varit ungefär som på min förlossning tänker jag!
- Idag Monica har vi förmånen att få ha fina Laura med oss som barnmorskepraktikant! Är det okey om hon också får känna lite på dig? Hade barnmorskan frågat snällt.
-Eeeeh, näeee det går faktiskt inte fint! Hade jag varit en lesbisk singelkvinna så kanske jag hade övervägt mitt svar, men nu var så icke fallet! Kanske skulle jag ha tipsat henne om Prinsessan Viktorias förlossning istället tänkte jag nu såhär i efterhand! Hon var säkert helt galet förtjust i praktikanter! Dessutom hade ju halva sjukhuset stängts ner då hon anlände så det hade ju varit en väldigt autentisk och givande praktiksituation!
- Tara Reeds var rejält överviktig när hon gjorde sin fettsugning, fortsatte Jonatan.
- Det är inte jämförbart med dig.
- Hade inte Paris Hiltons lilla hund "Tinky Bell" en ny rosa dräkt förra veckan också älskling? Frågade jag en aning ironiskt då jag älskade att driva med honom för att han överlag hade bättre koll än mig på det senaste skvallret i kändisvärlden.
Ett år hade nu snart gått sedan jag avslutat min strålbehandling och jag hade bestämt mig för att göra en fettransplantation. Kalle hade visst gjort ett schysst jobb precis som han hade utlovat, men för att åtminstone ha 2 lika stora persikor kändes fettransplantation som ett bra val. Wille och Linda hade genast glatt erbjudit sig att skänka mig lite fett, men dessvärre hade operationstekniken år 2015 inte riktigt kommit lika långt som i "Face of". Calle hade skickat en remiss till plastik på Sahlgrenska och jag hade därför i vanlig ordning läst allt man kunde komma över inför mitt besök. Återigen i egenskap utav blont geni hade jag börjat googla hej vilt för att finna "sanningen" samt "neutral information" på nätet! Den första bild jag då möttes av när jag googlade på fettsugning, var då givetvis Tara Reeds oerhört lyckade mage! Denna helt sjukt snygga kvinna hade till min fasa förvandlats till något som mer gick att likna vid min 85-år gamla mormor då hon fortfarande var vid livet. Redan som 5-åring hade jag konstaterande sagt till min mormor att hon var väldigt skrynklig både i ansiktet och på magen. Som tur var avskaffades barnagan i Sverige just det året som jag föddes och som den kloka ryska gamla kvinna hon var hade hon tagit seden dit hon kom! Låt mig säg att tanken på att få en getingmidja och en fotomodellsmage på samma gång som man fick ett par schyssta tuttar initialt hade känts väldigt lockande! Då bilden på mormor dök upp i bakhuvudet kändes dock tanken inte riktigt lika het! (Kände nu att jag var tvungen att tillägga att min mormor var väldigt snäll! Fin på insidan var hon också och hennes behag var minst sagt av den ryska sorten! Dessvärre fick jag endast 5 svarta skäggstrån på hakan av mitt ryska arv eller ja eventuellt bröstcancern också, men det vet jag ju inte än.)
Näää, kanske var det inte riktigt värt att förstöra precis hela kroppen för att förbättra en annan del, även om det kanske skulle skapa någon form utav symmetri i sig. Hur som hade jag min läkartid till plastik på måndag och då skulle jag få mer information.
För att piffa till tillvaron en smula bestämde jag mig för att göra ett såntdär intelligent test på FB då man fick veta vilken kändis som var ens riktiga look alike! Efter att ha svarat på 5 djupgående frågor stod svaret svart på vitt och det rådde nu längre inga tvivel på vem som var min tvillingsjäl! ANGELINA JOLIE satt nu inklippt tillsammans med en bild på mig med en undertext som utlovade hela 92% likhet! Det tidigare oklara kändes nu helt plötsligt klart som korvspad som min farmor skulle ha uttryckt det! Skratta du men jag menar helt ärligt nu alltså! Bortsett ifrån det bruna spikraka håret, ögonfärgen, de stora läpparna, min nedärvda polska näsa (återigen snuvad på tuttarna), hennes silikonbröst, de 5 svarta skäggstråna och de 10 extrakilona jag hade jämfört med henne, så var vi ju lika som bär!!! 😃 äntligen hade jag hittat ett test som verkligen stämde! Då Angelina var Jonatans absoluta favoritskådis, (främst pga hennes skådespelartalanger då förstås! Han hade tom börjat att se på tomb raider 3 ggr utan att se klart den då den är så bra!), var det nu glasklart att han blivit kär i just mig! Stolt visade jag upp min iPhone med det uppenbara bildbeviset för Jonatan och pussade honom godnatt med ett leende på läpparna! Nu var det jag och Angelina mot världen och jag skulle sova sjukt gott inatt...
tisdag 9 september 2014
Leopardmönstrad persika är sååååå 2014!!!
Jag satt och stirrade på den välbekanta lappen i korridoren och kunde inte låta bli att le för mig själv, samt fascineras utav övriga människors sedvanliga reaktioner. En tung irritation vilade över hela väntrummet och jag roade mig inte helt oväntat med att le lite extra. Mig veterligen hade nämligen alla de som satt här antingen haft cancer och genomgick en adjuvant behandling för att minska risken för återfall, alternativt gick här för att bli botade eller hålla sjukdomen i schack. Jag tänkte att det då kändes rimligt att reta upp sig till oigenkännlighet pga lite förseningar! (Aldrig roligt när det händer, för att inte enligt polsk tradition benämna det vid en regelrätt katastrof i sammanhanget!) ;)
Jag tittade ner på min numera leopardmönstrade persika och konstaterade att den hade blivit helt sjukt attraktiv! Det var bara såååå 2014 med leopardmönstrade saker och som det modelejon man var hade jag helt enkelt gått all in för att toppa modet! Det bästa med strålningen förutom denna bonus var också att bröstet hade svullnat upp!!! :) Jag säger bara Pamela Andersson gå och lägg dig, din tid är förbi! Jag hade aldrig legat inne med några meloner att tala om, så nu fick man helt enkelt passa på och njuta utav ett stort bröst i alla fall! Jag tänkte mig en budgetpolacklösning för att uppnå ett mer symmetriskt resultat i form utav en strumpa i bh:n på den andra sidan! Annars var Hang Mioku en sann inspiratör och det där med att injicera matolja själv i kroppen var klart underskattat! Jag gillade framförallt den knöliga effekten som det medförde och insåg att hon var ett tvättäkta geni!
Nä, livet lekte och jag sken som en sol när de ropade upp mitt namn efter 2 timmars förseningar! Mot Krita, nu kör vi! Nu var det jag och Stålmannen mot världen! ;)
måndag 18 augusti 2014
På tok för fet igen!
Eftersom någon förvirrad människa hade försnillat mitt frikort, fick de nu sätta upp alla mina strålningsbesök på räkning! (Ja, inte ett foto med Brad Pitt alltså, det hade varit ett missförstånd, utan ett bevis på att jag numera fick gratis sjukvård!) Posten i samarbete med instansen som skulle förse mig med ett nytt kort var dessutom ungefär lika snabba som min chemobrain och jag hade därför nu samlat på mig en söt liten nota vilken jag hoppades skulle bli struken.
Krister min onkolog hade ringt mig häromdagen för att kolla av läget och jag hade då delgett honom mitt beslut vad gällde Tamoxifenet. Det lockade helt enkelt inte så fasligt mycket att bli fet-(are), rynkig, trött, svettig och sur! Det enda var ju det där med att bli sexuellt apatiskt förstås! Det hade ändock sina fördelar när man tänkte efter! Eftersom jag nyligen hade varit i Ullared och försett mig med lite nya "Morgan-örngott" kunde jag ändå vila med tanken om att den saken gick att lösa på helt andra sätt om andan skulle falla på vid fel tillfälle så att säga! Så skönt när man hade lite alternativa lösningar i rockärmen! Krister hade hur som haver inte några större invändningar emot mitt beslut, (eller så hade han lärt sig att det var lönlöst att tala med någon som knappt förstod vad hon själv begrep). Det kändes i alla fall skönt att jag hade tagit ett beslut!
På kvällen efter min 10:e strålning hade jag tänkt slå på stort och titta på film! Jag kände att jag som kompensation för uteblivet vin kunde unna mig lite hemmapoppade popcorn! Det var jag helt enkelt värd! Även om jag inte direkt kunde skryta med min rutmage, så hade fluffet i alla fall reducerats en aning sedan jag hade slutat med cellgifterna och jag sprang ju faktiskt nästan en mil dagligen! Sedan jag hade gått upp 10 kg en gång då jag hade frossat obehindrat i chips hade jag nämligen utvecklat en ansträngd relation till just chips och cheezeballs och skulle därför nu ta smörindränkta popcorn, som är så mycket nyttigare! Sagt och gjort begav jag mig mot min hightech dator för att dra på en film. Jag hann inte mer än att dra igång datorn förrän en välbekant ruta började att blinka i nederkant utav skärmen. Suck, tänkte jag för mig själv starkt förvissad om att det var en sådan där ruta då man blev delgiven att man var lyckligt utvalt till att ha vunnit en miljon! Jag tittade på rutan igen och konstaterade att det faktiskt stod något helt annat i rutan, gnuggade mig i ögonen och läste igen;
Viktigt meddelande:
Det är dags att gå ner i vikt!
Här hade man suttit lyckligt ovetandes om vilket fetto man var ända tills nu! Levt i illusionen om att man faktiskt snart var på banan igen, men ack vad jag hade bedragit mig! Skönt ändå att veta att man nu hade blivit så ruggig fet att till och med datorn sade till en på skarpen. Jag gav datorn en sur och skarp blick och fnös därefter åt popcornen. Kanske var det dags att rafsa fram de där fina reklambladen och mattampongerna igen i alla fall? Popcornen kändes inte riktigt lika lockande längre... ;)
Krister min onkolog hade ringt mig häromdagen för att kolla av läget och jag hade då delgett honom mitt beslut vad gällde Tamoxifenet. Det lockade helt enkelt inte så fasligt mycket att bli fet-(are), rynkig, trött, svettig och sur! Det enda var ju det där med att bli sexuellt apatiskt förstås! Det hade ändock sina fördelar när man tänkte efter! Eftersom jag nyligen hade varit i Ullared och försett mig med lite nya "Morgan-örngott" kunde jag ändå vila med tanken om att den saken gick att lösa på helt andra sätt om andan skulle falla på vid fel tillfälle så att säga! Så skönt när man hade lite alternativa lösningar i rockärmen! Krister hade hur som haver inte några större invändningar emot mitt beslut, (eller så hade han lärt sig att det var lönlöst att tala med någon som knappt förstod vad hon själv begrep). Det kändes i alla fall skönt att jag hade tagit ett beslut!
På kvällen efter min 10:e strålning hade jag tänkt slå på stort och titta på film! Jag kände att jag som kompensation för uteblivet vin kunde unna mig lite hemmapoppade popcorn! Det var jag helt enkelt värd! Även om jag inte direkt kunde skryta med min rutmage, så hade fluffet i alla fall reducerats en aning sedan jag hade slutat med cellgifterna och jag sprang ju faktiskt nästan en mil dagligen! Sedan jag hade gått upp 10 kg en gång då jag hade frossat obehindrat i chips hade jag nämligen utvecklat en ansträngd relation till just chips och cheezeballs och skulle därför nu ta smörindränkta popcorn, som är så mycket nyttigare! Sagt och gjort begav jag mig mot min hightech dator för att dra på en film. Jag hann inte mer än att dra igång datorn förrän en välbekant ruta började att blinka i nederkant utav skärmen. Suck, tänkte jag för mig själv starkt förvissad om att det var en sådan där ruta då man blev delgiven att man var lyckligt utvalt till att ha vunnit en miljon! Jag tittade på rutan igen och konstaterade att det faktiskt stod något helt annat i rutan, gnuggade mig i ögonen och läste igen;
Viktigt meddelande:
Det är dags att gå ner i vikt!
Här hade man suttit lyckligt ovetandes om vilket fetto man var ända tills nu! Levt i illusionen om att man faktiskt snart var på banan igen, men ack vad jag hade bedragit mig! Skönt ändå att veta att man nu hade blivit så ruggig fet att till och med datorn sade till en på skarpen. Jag gav datorn en sur och skarp blick och fnös därefter åt popcornen. Kanske var det dags att rafsa fram de där fina reklambladen och mattampongerna igen i alla fall? Popcornen kändes inte riktigt lika lockande längre... ;)
fredag 8 augusti 2014
Pormask - en unik tatuering!!!
Jag hade känt mig lite mätt nu ett tag på alla uteserveringar i Göteborg samt vad kroglivet hade att erbjuda. Därför hade jag lite spontant mitt i veckan dragit ihop ett gäng för att spela brännboll och ha lite picknick i Slottsskogen. Till min glädje visade sig närmare 30 personer vara sugna på något spontant och till och med solen sken som aldrig förr. (Det var förstås inte helt utan att man började ana ugglor i mossen! Det var liiiiite för bra för att vara sant och jag väntade bara på att någon skulle dra bort mattan under mina fötter!) ;)
Det var min 5:e strålning och jag hade en förhoppning om att få min attraktiva krogspelplan intatuerad idag eller imorgon. När jag hade börjat fälla hår som en ranglig gammal katt efter vintern, hade Thomas givit mig ett kanontips om hur jag skulle avleda fokus ifrån mitt hårsvall! Han hade givit mig rådet att köpa urringningar ner till knäna och lovat mig att ingen kille någonsin då skulle notera min fluffiga frisyr! Idén lät inte helt orimlig och jag hade väl tänkt ge det ett försök. Du kan därför försöka visualisera min min då sköterskan i förra veckan tog fram ytterligare en tuschpenna och satte två mastodontkryss PRECIS MITT EMELLAN MINA PERSIKOR!!! I egenskap utav blont geni, (eller ja, där ljög jag, numera fjunigt sådant), undrade jag vad jag i all sin dar nu skulle försöka få min omgivning att lägga fokus på??? Den forna tvättbrädan med tvätten i vägen kanske?
Sköterskan ropade upp mitt namn och kom ut för att hämta mig i korridoren.
- Jag har goda nyheter Monica, sade hon glatt!
- Jaså, frågade jag undrande. Skall ni rita mig i ansiktet nu också kanske, tänkte jag för mig själv. Det vore ju attraktivt och skulle dessutom garanterat avleda all fokus ifrån såväl tutor som fjun!
- Dina röntgenbilder var perfekta, fortsatte hon. Du skall därmed få tatuera dig idag!
Shit pommes frites, mumlade jag för mig själv! Lyckan var totalt!!! Miami Ink, släng dig i väggen säger jag bara! Det är liksom här det händer!
Jag fick lägga mig i min sedvanliga farkost, varpå sköterskan kom med en nål och en bläckpenna. Detta kändes helt galet lyxigt! Nu snackade vi känsla! Inga töntiga tatueringsapparater här inte! Det låg helt rätt i tiden att kunna skapa på fri hand utan att behöva mainstream hjälpmedel. Så jobbade inte de riktiga proffsen! Man ville vara unik i dagens samhälle! Sköterskan förvarnade mig att det skulle kännas extra fint vid revbenen, vilket hon kan ha haft en poäng med. Hur som helst gick hela proceduren mycket snabbt och jag kände mig väldigt glad över att äntligen få slippa alla gamla plåster! (För att vara på den säkra sidan hade jag tagit på mig ett extra urringat linne premiärdagen till ära).
Lite extra glad i hågen begav jag mig emot Slottsskogen för att visa upp mina fina prickar för mina väninnor. Jag hann inte mer än fram till Sara förrän hon utbrast;
- Låt se, låt se omedel bums!
Jag pekade ut mina nygaddade behag varpå hon glatt fortsatte;
- Det där blev ju jättebra Monica!!! Det ser precis ut som små pormaskar!
- Tack Sara, svarade jag glatt tillbaka! Det är ju fruktansvärt eftertraktat! Något av det vanligaste som man brukar vilja tatuera in faktiskt! Är det inte det alla drömmer om här i världen? Att få tatuera in små pormaskar i urringningen?
Detta var helt klart top notch och det var inte utan att jag förstod att jag inte skulle behöva vara singel länge till... ;)
Det var min 5:e strålning och jag hade en förhoppning om att få min attraktiva krogspelplan intatuerad idag eller imorgon. När jag hade börjat fälla hår som en ranglig gammal katt efter vintern, hade Thomas givit mig ett kanontips om hur jag skulle avleda fokus ifrån mitt hårsvall! Han hade givit mig rådet att köpa urringningar ner till knäna och lovat mig att ingen kille någonsin då skulle notera min fluffiga frisyr! Idén lät inte helt orimlig och jag hade väl tänkt ge det ett försök. Du kan därför försöka visualisera min min då sköterskan i förra veckan tog fram ytterligare en tuschpenna och satte två mastodontkryss PRECIS MITT EMELLAN MINA PERSIKOR!!! I egenskap utav blont geni, (eller ja, där ljög jag, numera fjunigt sådant), undrade jag vad jag i all sin dar nu skulle försöka få min omgivning att lägga fokus på??? Den forna tvättbrädan med tvätten i vägen kanske?
Sköterskan ropade upp mitt namn och kom ut för att hämta mig i korridoren.
- Jag har goda nyheter Monica, sade hon glatt!
- Jaså, frågade jag undrande. Skall ni rita mig i ansiktet nu också kanske, tänkte jag för mig själv. Det vore ju attraktivt och skulle dessutom garanterat avleda all fokus ifrån såväl tutor som fjun!
- Dina röntgenbilder var perfekta, fortsatte hon. Du skall därmed få tatuera dig idag!
Shit pommes frites, mumlade jag för mig själv! Lyckan var totalt!!! Miami Ink, släng dig i väggen säger jag bara! Det är liksom här det händer!
Jag fick lägga mig i min sedvanliga farkost, varpå sköterskan kom med en nål och en bläckpenna. Detta kändes helt galet lyxigt! Nu snackade vi känsla! Inga töntiga tatueringsapparater här inte! Det låg helt rätt i tiden att kunna skapa på fri hand utan att behöva mainstream hjälpmedel. Så jobbade inte de riktiga proffsen! Man ville vara unik i dagens samhälle! Sköterskan förvarnade mig att det skulle kännas extra fint vid revbenen, vilket hon kan ha haft en poäng med. Hur som helst gick hela proceduren mycket snabbt och jag kände mig väldigt glad över att äntligen få slippa alla gamla plåster! (För att vara på den säkra sidan hade jag tagit på mig ett extra urringat linne premiärdagen till ära).
Lite extra glad i hågen begav jag mig emot Slottsskogen för att visa upp mina fina prickar för mina väninnor. Jag hann inte mer än fram till Sara förrän hon utbrast;
- Låt se, låt se omedel bums!
Jag pekade ut mina nygaddade behag varpå hon glatt fortsatte;
- Det där blev ju jättebra Monica!!! Det ser precis ut som små pormaskar!
- Tack Sara, svarade jag glatt tillbaka! Det är ju fruktansvärt eftertraktat! Något av det vanligaste som man brukar vilja tatuera in faktiskt! Är det inte det alla drömmer om här i världen? Att få tatuera in små pormaskar i urringningen?
Detta var helt klart top notch och det var inte utan att jag förstod att jag inte skulle behöva vara singel länge till... ;)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)